Nu finns Amaryllisboken i tryck

Amaryllisboken kommer att finnas i handeln runt den 25 september. Det är alltid lika häftigt att hålla det där allra första exemplaret i sin hand. För att få den extra snabbt åkte jag in till förlaget på Riddarholmen och hämtade i receptionen. Det var tryckande högsommarvärme den dagen men det dröjer inte alls länge innan det är dags att börja driva de allra första lökarna. Här kan du tjuvkika på några uppslag.

För att få extra många inspirerande bilder besökte jag några av Sveriges vackraste vintermiljöer. Amaryllissäsongen började på Rosendals årliga höstmarknad. Andra ställen jag besökte var bland annat Lövstabruk, Slottsträdgården Ulriksdal och Prins Eugens Waldemarsudde. Flera kända profiler ger sina bästa tips på hur man lyckas med amaryllislökar och hur man bäst arrangerar dem i kruka och vas.

Det var extra kul att hinna få med bilder från hundraårsfirande Chelsea Flower Show i London innan boken åkte iväg till tryckeriet.

Mer från Chelsea

Det som fick mitt hjärta att ticka igång lite extra var australiensarna med deras Billabong som vann Best in Show 2013. De hade använts sig av “natives”, det vill säga inhemska växter från bushen, även om de var odlade i England på grund av karantänsbestämmelser.

I bakgrunden hördes kväkande lövgrodor. Ljuv musik i mina öron. Designern Phillip Johnson visade sig komma från Melbourne och vi stod länge och pratade “natives” och grodkväk i Melbournetrakten. Där fanns kängurutassar, grevillea, trädormbunkar och “grass tree” men också den klassiska eternellen i pastellrosa.

En annan idéträdgård som stod ut bestod av formklippta kuber i olika nyanser av grönt med vilda planteringar av hundkex och gräs i mellanrummen. Snacka om kontrast mellan stramt och yvigt, tuktat och vilt.

Och så amaryllisar så klart. Även om amaryllissäsongen är över så hade den nederländska lökfirman W. S. Warmenhoven dekorerat taket över sina allium med amaryllisar som hängde upp och ner, och liksom tittade ner på åskådarna. Så läckert!

En amaryllissort visade sig vara 100 år gammal precis som Chelsea Flower Show.

 

Guldregn på Chelsea

Chelsea Flower Show kan antingen vara stekande hett eller kallt och rått. I år det senare. Det var inte många plusgrader och regnet hängde i luften men enstaka skurar som kylde av publiken rejält. Som tur är finns det stora tält att gå in i.

I år var Chelsea Flower Show ett måste av två anledningar. Utställningen firade 100 år, dessutom var västerbottningen Ulf Nordfjell där och satte norra Sverige på världskartan. Även denna gång fick han en guldmedalj för sin designträdgård.

Resultatet var en nordfjellskt elegant trädgård med rena linjer och svala färger, som på vissa ställen bröts av med den lite ystra orange liljan ‘Orange Marmalade’.

Amaryllisbok på gång

Nu har Norstedts höstkatalog kommit och min nästa bok Amaryllis – älskad vinterblomma finns med i den. Nu lägger jag sista handen vid boken och det är faktiskt när den presenteras i katalogen som det känns är det är på riktigt.

I vintras, ända fram till påsk, hade jag en intensiv period när alla sorter skulle fotograferas. Det blev drygt 100 sorter som porträtterades. Jag bevakade dem som spädbarn så att jag inte skulle missa någon blomma. Det gäller ju att ta bilden när amaryllisen är som vackrast.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjärtat i norr

Det kan vara glest med trädgårdsartiklar från norra Sverige trots att människor verkar bli mer hängivna ju längre norrut de bor. Så nu vänder tidningen Fixa vinter på obalansen. De ska verkligen ha all heder för att de lade ut flera artiklar på mig så jag fick gräva, skriva och plåta om vartannat i Jokkmokksfjällen norr om Polcirkeln. Artiklarna handlar om att bygga sittplatser i snön och hur man skottar snö.

Men den här texten som handlar om mina trädgårdar skrev inte jag själv. Det hade verkat konstigt. Det var Ulrika Palmcrantz som gjorde en intervju med mig medan vi lunchade en dag i somras. Jag rekommenderar inte att man äter så kryddstark mat att tårarna rinner under en intervju, men på något sätt lyckades ändå Ulrika fånga mitt liv på ett träffsäkert sätt. Och som hon fick mig att konstatera, att göra mig av med någon av trädgårdarna vore som att ta bort en bit av mig själv. Dessutom har jag möjlighet att prova trädgårdsväxter i tre zoner – zon 2, zon 4 och ovan odlingsgränsen, det där vita på zonkartan. Bilderna på mig togs av min granne Maria Klang som håller till på andra sidan sjön.

Skördat i tid

Jag hann precis skörda de sista grönsakerna nu innan nattfrosten slog till i Vuojat. Det blev olika sorters sallat, bondbönor, persilja, sockerärter, morötter och broccoli, och säkert också något jag glömt.

Broccolin blev verkligen en överraskning. Inte nog med att det gått att skörda en regnig och kall sommar. Jag förkultiverade inte utan fröna såddes på friland i slutat av maj medan isen fortfarande låg på Karatssjön. Nu känner jag mig ännu mer taggad inför nästa vår att prova oväntade saker. Problemet är att pallkragarna inte räcker till.

Bondbönor funkar också bra även om de var sena i år. Samma sak med sockerärten ‘Shiraz’, läckert purpurfärgad.

Årets sista ros. En ‘Morden Blush’ slår lite trevande ut sin knopp. Jag tror inte att alla knoppar hinner slå ut i år. Det ser ut att  bli frost varje natt. I gengäld blir dagarna desto soligare och vackrare.

Läge för lök

Nu är alla lökar på plats. Knölar också för den delen. Visst är hösten vemodig men att plantera vårlökar får mig att blicka framåt. På plåtfatet ligger tulpanen ‘Purissima’, den lille tulpanen Tulipa humilis ‘Caerulea Oculata’ och narcissen ‘Green Pearl’, med grönt i blommans mitt. Verkar hur snygg som helst.

Samtidigt som jag petar ner nytt liv i jorden dras klorofyllet ur de löv som assimilerat koldioxid under sommaren. Färgprakten är fulländad. Rönnarna glöder som guld i landskapet.

Det är väl ingen som missat min vurm för vårlökar. I augusti förra året kom 100 vårlökar som tar upp de flesta släkten av lökar och knölar. Och så Stora tulpanboken som släpptes några månader senare. Den har i dagarna blivit nominerad till Årets trädgårdsbok 2012. Håller tummarna…

Ljuset gör susen

Jag har odlat på flera platser i Sverige men den plats där det växer bäst är ovan odlingsgränsen. Jag sår på nästan samma tid som i Mellansverige men skillnaden är att jag i Jokkmokksfjällen har förbättrat odlingsbetingelserna lite. Med upphöjda, mörkmålade bäddar kan man till och med odla i Sibiriens permafrost har Åke Truedson berättat för mig. Men nu är det knappast så i Vuojat. Däremot är platsen blåsig och isen går inte upp förrän i början av juni. Det gör starten sen. Å andra sidan kompenseras det av midnattssolen som gör att det växer så det knakar.

Direkt efter sådd täcker jag pallkragarna med fiberduk. Det gör det varmt och gott för sådden, men egentligen har jag fiberduken där för att minska avdunstningen. Odlingarna brukar få sköta sig helt själva utan vattning fram till midsommar. Då brukar duken bukta så pass att det ser ut som om alla gröna blad håller på att spränga pallkragarna. När allt satt igång på allvar blir odlingen som en evighetsmaskin. Jag plockar och plockar och det syns aldrig att jag skördat något.

Men det gäller bara att välja hyfsat snabba grönsaker. I år sådde jag svart sockerärt. Först andra veckan i augusti började den blomma och det vete katten om vi hinner skörda något. Nu har ju sommaren varit extremdålig. Ett annat år funkar det säkert bättre. Håller tummarna för att september blir varm och frostfri. Är nyfiken på om de är lika goda som de gröna. Blommorna är i alla fall vackra.

Midnattssolen gör att allt växer i uppspeedat tempo. Undrar om det är därför som cikoriasallaten inte visar färg, eller är det något fel på fröna..? Köpte en sort som får gulvita blad beströdda med purpurfläckar när jag var i England, men resultatet blev en besvikelse. Alla blad blev gröna, inte en purpurfläck i sikte.

Samma sak med den här sorten, också den från Franchi Sementi. Inget rött här inte. Älskar stora generösa sallader med blad i olika färger, men i Vuojat blir alla sallader gröna…

Jag har faktiskt fått svar från den italienska firman Franchi Sementi, och de svarar så här: Att ljusintensiteten påverkar den röda färgen på cikoriasallaten och om ljuset är för starkt blir det bara gröna blad. Det kan också bero på temperaturen.  Runt Medelhavet sår man dem i slutet av sommaren och skördar under höst och vinter. När det gäller den fräkniga sorten tyckte de nog att jag sått för tätt och tipsade om att jag skulle gallra så att det är 7-8 plantor per kvm.

Något säger mig att jag ska hålla mig till plocksallat framöver. Där kan man i alla fall ana en viss rodnad på rödbladiga sorter. Däremot ska jag nog prova den fräkniga men bara några få – och glest.

När du får oväntat besök

Stenknäcken är en favorit, bara namnet gör att man gillar den. Nu på morgonen när jag satt vid datorn hörde jag en smäll på övervåningen och en fågel singlade ner utanför fönstret. Och vad hittade jag, jo en omtumlad stenknäck. Passade på att ta några bilder  för det är inte var dag man får se en stenknäck på nära håll. Inte lätt att vara liten och nyutflugen. Håller tummarna för att den klarar sig.

Stenknäcken satt kvar på samma ställe en bra stund men efter ungefär en halvtimme var den borta. Jag hade medvetet satt den högst upp på trappen, i skydd från grannskapets katter, så den flög säkerligen iväg för egen maskin.

 

Efter regn kommer blomning

Nu på morgonen gick jag ut för att gräva men övergick snabbt till att plåta. Fick en aha-upplevelse när det doftande fläderblomssaft på en plats där det inte finns någon fläder, trodde jag. Men det finns det fast en sådan där förädlad purpurbladig fläder med rosa blommor – Sambucus nigra ‘Black Lace’. Många förädlade sorter tappar sina ursprungliga egenskaper och fördomsfull som jag är tänkte inte på den som fläder. Älskar att ha fel.

Trädgården är under ett tak av äppelträd. Lite vildvuxna och försummade kanske men de ger så mycket frukt att det räcker för halva kommunen.

Nävor kan jag inte få för mycket av. Här blommar ‘Orion’ och ‘Southcombe Star’. I bakgrunden skymtar bäcktistel Cirsium rivulare ‘Atropurpureum’.

Stäpplök Allium christophii är kanske inte världens härdigaste men blomningen är så läcker att jag mer än gärna planterar nya varje höst.

Nu börjar avenbokshäcken bli tät och fin. Ett perfekt vägg som insynsskydd mot gatan.

Såg ‘Rapsody in Blue’ i England och kunde inte låta bli att köpa den när jag besökte Löta tidigare i sommar. Skön färg!

Dagliljan Hemerocallis ‘Kwanzo Variegata’ blommar med gulorange blommor, men den har aldrig blommat eftersom den står för mörkt. Det gör inget. Bladen är det finaste.

Hmm, var kom den här rosen ifrån…? Visst minns jag att jag planterade en ‘Venusta Pendula’ vid Ringstadträdet för ett antal år sedan, men den har aldrig visat sig så här vacker förut.

För att behålla originalkänslan i trädgården har jag medvetet sparat de ojämna betongplattorna på grusgångens mitt. Jag gillar dem verkligen.

Det där med att beskära äppelträd har jag rationaliserat bort. Tar bara bort det som växer tokfel. Visst har ‘Transparente Blanche’ blivit lite väl stort men det är ett RIKTIGT träd. Allt för många träd sågas ner från gamla områden. Det tar inte många minuter att ta ner ett träd men att få det att bli så här stort tar 70 år.

Mer mattram.