Vid Medelhavet känns vintern fruktig, och fuktig, och naturen är klädd i mättade färger. I träden hänger oliver och citrusfrukter. Blomning är det lite si och så med.
När man älskar pelargoner är just begreppet medelhavsklimat något extra. Nästan lite magiskt. Det är det där klimatet man eftersträvar för att få sina skyddslingar att må extra gott, framför allt på vintern. Somrarna ska vara heta och torra medan vintrarna har en temperatur på 10-15 grader. Här nere vilar inte pelargoner och andra “orangeriväxter”. Det är något vi tvingar dem till av praktiska skäl.
Dagarna i Nice bjöd på regn och mycket av den varan. Till och med häftiga åskoväder som dånade mellan bergen. Kontrasten mellan alla vintergröna växter och träd och buskar i höstskrud känns annorlunda. Ett dignande olivträd i samma gränd som en lövtäckt trappa.
Vistelsen hade varit fulländad om inte Norwegian klantat till det rejält. Vi kom hem ett dygn för sent, och med i det närmaste obefintlig information om det skulle gå ett plan och när i så fall. När vi ringde Norwegian erbjöd de sig att tipsa om hotellrum för (bara) tusen kronor natten och att utan kostnad boka om oss till ett plan två dagar senare…
  
 Fort är det gjort att handla vårlökar. Sedan tar det alltid mer tid än jag räknat med att få ner dem i jorden.
I år har jag dessutom planterat på flera ställen – i zon 2, zon 4 och fjällregionen. Här är korgen med blandade lökar som kommer att blomma i fjällregionen till i sommar. Det är olika narcisser, tulpaner, hyacinter och allium. Det ska bli spännande att se om de jag satte förra året kommer upp också nästa år, och inte bara våren efter plantering.
Det problemet har jag i 08-regionen. Den tunga lerjorden gör att få lökväxter blir långlivade. Camassia och hyacinter, och så alla smålökar som blåstjärna, vårstjärna och snödroppar funkar bra.
Tulpaner, de som rådjuren missar, kommer aldrig tillbaka. Få narcisser blir fleråriga, bara de gammaldags sorterna. Då gäller det att tänka positivt. Fördelen är ju att jag varje år kan sätta nya lökar i nya färger, och på så sätt variera färgskalan i trädgården.
 Visst är hösten härlig ändå, fast det är svårt för mig att erkänna…
In i det sista försöker jag med näbbar och klor greppa tag i sommaren, som svischat förbi i raketfart. Men sen, när klorofyllet drar sig tillbaka och blottar de röda pigmenten är jag såld.
Kan inte se mig mätt på alla sprakande färgtoner. Rönnarna är som vackrast nu när de skiftar i purpurrött och grönt.
Men härligheten är kortvarig. En frostknäpp och allt trillar. Så det gäller att njuta av färgspelet NU.
 Trädgårdsdesign är häftigt men en trädgård där djuren också trivs är ännu häftigare.
Idag låg ett rådjurskid och sov middag i trädgården. Jag känner mig så hedrad. Först när middagsslummern var över gick jag ut och klippte gräsmattan. Har ju inte hjärta att störa.
Då kom den stora överaskningen. Jag har bott i huset i arton år, och det här är första gången som jag sett en groda i trädgården, en Rana temporaria.
Det måste ha regnat mycket när grodorna har sökt sig ända hit. Trädgården ligger ju några hundra meter från vattnet.
 Nu kommer jag att ge upp alla ambitioner att odla grönsaker – i södra Sverige alltså.
Det är i norr jag ska odla. Här växer det ju såååå mycket bättre.
Hällde ner lite olika frön för några veckor sedan, lade på fiberduk och lämnade åt naturen att sköta resten. Titta vad som hände. Jag har aldrig haft så goda grönsaker, fria från gnagskador, mjälla och smakrika.
ALLT jag provar i fjällregionen lyckas över förväntningar. Nåja, nästan allt. Trädgårdsiris funkar inte, den ruttnar bort av blötan under snösmältningen. Rosor, prydnadsbuskar och perenner funkar. Till och med buskpionen frodas fast den har ännu inte blommat.
Och vi som tog med två sallatshuvuden från Rajden. Så dumt. Inte visste vi att det fanns så mycket grönsaker som stod och väntade på oss…
Tänk att moln kan vara så efterlängtade. Första mulna dagen och vi är ALLA på balkongen. Lite regn skulle inte sitta helt fel.
Och de vilda pelargonerna börjar blomma för fullt. Den med aprikosrosa enkla blommor är Pelargonium frutetorum. Den har nu fått ett svenskt namn och heter ringpelargon. Inte för att den har så värst tydlig ring. Vissa har ringen andra har helgröna blad.
Och Pelargonium cucullatum som syns med mörkt cerisrosa blommor heter hjälmpelargon. Tänk om jag haft alla de här namnen när jag skrev Stora pelargonboken…
 
Någon tar tagit mina järnurnor med agaveplantor från grindstolparna i natt. OK, de är kanske inte världens vackraste plantor men jag gillade dem på grindstolparna och de har varit med i många år nu. Varje vinter har de stått i värmen i garaget för att flytta ut när risken för nattfrost är över.
Vad är det människor som får en kick av att vandalisera? Känner de sig stora och tuffa, som om de gör revolt mot samhället? Det här är värmeböljans baksida, när gäng är ute och drar på nätterna…
Jag får i alla fall vara glad att de inte kastade järnurnorna på bilen som alltid står parkerad med rumpan inte långt från grinden…
 Alla har vi en sån där krukväxt som står i skamvrån, som vi helst gömmer bakom en gardin. Jag har i alla fall haft en sån i många många år.
Den kommer ursprungligen från min systers svärmor och hur länge hon hade den är det ingen som vet.
Igår pratade jag med Krukväxtuppropet på Alnarp och nu vet jag mer. Det är troligen en fönsterkrinum, Crinum moorei.
Plötsligt gillar jag den betydligt bättre. Tror att jag ska ta och dela den, innan den spränger sekelskifteskrukan, och ta med mig en lök upp till Vuojat. Tycker att en så gammal växt borde få en hedersplats, vid sidan om min gula Clivia som redan står i kammarfönstret.
Sommaren är trädgårdsjournalistens mest hektiska tid. Det är nu allt ska plåtas inför nästa år. Men det gäller ju att pausa ibland. Konstigt nog så känns det som jag smiter från “plikterna” om jag är i trädgården – men inte på balkongen. Så här ser balkongen ut från solsängen.
Älskar mina gula mönjeliljor. Köpte dem för många år sedan från ett postorderföretag utanför Port Elizabeth i Sydafrika som hade en mängd olika arter och namnsorter i olika färger. Den här heter ‘Kirstenbosch Yellow’. Under sommaren får hela gänget stå ute på balkongen och de stormtrivs.
Självklart står det en massa pelargoner på balkongen. Mest vilda arter men också ett antal “tama”. Hänghybriden ‘Millfield Rose’ har så härligt lurviga knoppar.
 Mer romantisk än så här blir inte i min trädgård. Nu blommar alla gammaldags buskrosor och luktpioner. Trädgården går i olika nyanser av rosa och i vitt, och alla blommor är fyllda och fluffiga.
Bakom agaven på grindstolpen syns albarosen ‘Celestial’ och i rabatten står en namnlös rödrosa luktpion som fanns i trädgården när jag flyttade in. Den har sällskap av ‘Rosa Mundi’ som vilken dag som helst kommer att vara helt översållad av polkagrisrandiga blommor. Tänk att en sån annorlunda ros har odlats så länge. Den beskrevs av Clusius redan 1581.
Nu förlåter jag alla rosor för att de är så taggiga. På våren när jag går runt med rispade armar är jag inte lika förlåtande, inte heller när det är dags att köra bort allt riset.
Nävorna som blommade som finast för ett par veckor sedan ser mest ut som gröna pinnar. Rådjuret som använder trädgården som sovrum gillar visst nävor. Godast är midsommarblomstret, som tur är, men också andra nävor står på matsedeln. Däremot ratar hon brunnäva, ‘Orion’ och ‘Southcomb Star’. Alltid något.
Pelargonerna, som är släkt med nävorna, blommor inte heller. Det är rådjuret som metodiskt tuggar i sig alla blomstänglar. Tur att pelargoner har ett snyggt bladverk…
|
|