Gustav Rosén – två systrar om sin morfar

Nu är den klar – boken om vår morfar! Boken släpptes exakt 100 år efter att Gustav Rosén frigavs från fängelset efter en tremånaders fängelsedom som ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren. Utanför fängelseportarna väntade omkring 3000 personer, det vill säga tre fjärdedelar av Umeås befolkning vid den tiden.

Front cover_Gustav Rosen

Min syster Kinne och jag har rest Västerbotten runt för att ta reda på vem Gustav Rosén egentligen var men också för att hitta de spår som finns kvar efter honom. En sak är klar – han har lämnat djupast avtryck i Västerbottens läns inland, och det är där minnet av honom är som starkast. I Storuman har morfar har till och med en väg uppkallad efter sig – Gustav Roséns väg.

Kinnes och Sannas bokrelease m m 2016-06-22 ©Foto: Jurek Holzer/oskarpmask

Kinnes och Sannas bokrelease 2016-06-22 ©Foto: Jurek Holzer/oskarpmask

Resultatet är en biografi som samtidigt är en vindlande reportagebok som varvar morfars tid, under första halvan av 1900-talet, med dagens Västerbotten och de norrlandsfrågor som fortfarande är lika aktuella. Vi har intervjuat personer som representerar de olika ”etiketter” man kan sätta på Gustav Rosén – tidningsmannen, politikern/statsrådet/förvarsministern, landshövdingen och odlaren – och på så sätt lära känna honom bättre. Många bilder är hämtade från Rosénarkivet som är en del av Folkrörelsearkivet i Umeå. Där finns en guldgruva. Här är en bild på änkan Hallin i Klippen, en av de personer som Gustav Rosén hjälpte till ett bättre liv.

Hallin_500

Läs mer på:

Nyfiken Grå

Boken finns i nätbokhandeln, och en och annan bokhandel. Finns den inte är det bara att be dem beställa in den. Och för den som vill ha ett signerat ex går boken att beställa direkt från mig info@susannarosen.se eller min syster kinne.lindgren@gmail.com

 

Jokkmokk satsar på trädgårdsturism

Nu går jag i väntans tider, och hoppas att alla förstår vilket fantastiskt förslag som nu ligger på kommunens bord. Landskapsarkitekten med världsrenommé, Ulf Nordfjell, har tillsammans med kollegan Tiina Henning Wedemeier, tillika landskapsarkitekt, och arkitekten Annette Lindberg tagit fram ett förslag – Midnattssolens trädgård – som kommer att lyfta Jokkmokk ännu högre på turistkartan, också internationellt.

Vad har jag med det här att göra… Jo, jag har fungerat som lokalförankring/tolk, eller ”gisslan” som Ulf uttrycker det. Men jag har i min tur tagit min egen gisslan. Genom att fråga runt, förutom allt material som olika arbetsgrupper har tagit fram, har förslaget förankring bland såväl renskötande samer, ättlingar till nybyggare – och turister, både sådana som ofta besöker Jokkmokk eller aldrig har satt sin fot där.

Tillsammans har arkitektteamet tagit fram ett besökscentrum och en designträdgård, som verkligen ”andas” Jokkmokk. Den kommer att ligga i anslutning till Fjällträdgården, den fjällbotaniska trädgård som finns här sedan tjugo år tillbaka. Inspirationen är hämtad från den jokkmokkska naturen – och kulturen. Nåja, förlagan till byggnaderna är från Lappstan i grannkommunen Arvidsjaur, med sina fina kåtor och härbren, men också isblockens kantiga form.

Alla vi som rör oss inom kommunen passerar skylten ”odlingsgräns”, något som väcker det mest primitiva trotsande inom oss. Klart köksträdgården ska heta så. Säsongen är visserligen lite kortare vid Polcirkeln men växtkraften enorm. Sedan handlar ju inte allt om att kunna knäcka zoner med exotiska växter, utan att hämta inspiration även från landskapets kargaste delar. Japanska mossträdgårdar i alla ära, men nu är det lavträdgård som gäller!

Nu håller vi alla tummarna för att förslaget blir verklighet!!!

Mycket snö i år

Det gör livet tufft för många djur. Till och med långbenta älgar har problem att komma över plogvallen. Vägarna är fulla av klövdjur som tycker det är lättare att ta sig fram där det är plogat. Titt som tätt har man en älg eller två framför bilen, för att inte tala om alla renar som kommit ner från fjället och inte har någon vidare trafikvana.

Den här älgen hade det inte lätt när vi försiktigt körde om den i ytterfil. Snön är så djup vid vägkanten att den fullständigt försvinner i snömassorna för att sedan med mycket möda och besvär lyckades häva sig upp mot skogen.

Ny bok om beskärning

Nu finns min nya bok ute i handeln. Den heter Beskära och kommer ut på Semic. Jag har skrivit den tillsammans med Pia Lundgren. Hon håller kurser om just beskärning och var bra att hålla i handen under projektet. Å andra sidan är det hennes första bok och jag har rutin på att skriva böcker. Perfekt teamwork!

Boken tar upp de flesta vedartade växter med när och hur på varje grupp. För att göra det enklare har vi bland annat gjort en ny indelning hur man beskär olika buskar. Dessutom finns lathundar så man lättare ska hitta just den buske eller det träd man behöver minska i omfång. Det finns ett kapitel om träd och buskars årscykel, årstid för årstid, så man lättare förstår hur de fungerar och varför en viss årstid är bättre för beskärning än en annan.

Det har genom åren kommit ut flera böcker om beskärning. Det som skiljer den här från andra i ämnet är att vår bok tar upp hela Sverige och då menar jag HELA – inklusive fjällregionen ovan odlingsgränsen.

Vi har flera tydliga steg för steg- instruktioner.

Och bilder på hur det ska se ut och andra där man har ett problem och hur man kan lösa det.

Tre månaders bildskörd

Varje sommar samlar jag i ladorna inför vintern. Kanske inte hö som förr i tiden – men massor av bra att ha-bilder. Som frilans vet jag aldrig vad jag kan få för uppdrag och rätt vad det är så behövs en viss bild. Då gäller det att plåta ALLT. Nu när jag går igenom sommarens och höstens bildskörd ser jag att det har hunnit bli många och långa resor till olika världsdelar och klimat sedan i juli månad. Här är ett smakprov.

Först blev det en tur till Staloluokta i Padjelanta nationalpark. Det ligger norr om Jokkmokk, en tjugo minuters helikoptertur från Kvikkjokks helikopterplatta. Det var i början av juli. Sommaren var sen och snö och is låg fortfarande kvar på hög höjd, men sedan togs förseningen igen med besked…

Det blev en rekordsommar och jag fick titta på Karatssjön med nya ögon. Har aldrig tänkt på hur många långgrunda sandstränder det finns runt sjön. Det var som mest 26 grader i vattnet där ytvattnet blåste in i grunda vikar. Inte en mygga i sikte trots att vi praktiskt taget hade myrkanten som huvudkudde.

Jag var också med på ett hörn och ordnade en trädgårdsresa för Gröna Pennklubben tillsammans med min kollega Ingela Jagne som bor utanför Östersund. Vi fick se många vackra trädgårdar, underskön natur och äta god mat av riktiga råvaror. Här är ett smakprov från Annlis stenträdgård och guckusko som dröjde sig kvar inne i skuggan vid ett blekekärr.

I augusti drog jag till Indien, till klostret Sera Jey för exiltibetaner. Det ligger i delstaten Karnataka, sydväst om Bangalore. Där bor runt 4000 tibetanska munkar i alla åldrar. Maten är helt vegetarisk och supergod. Råvarorna kommer från olika marknader i grannskapet.

Det blev en utflykt till Mysore. Om Indien är färgstarkt så är marknaden rena färgexplosionen, både råvarorna och kvinnornas kläder. Överallt i städerna strosade obekymrade kor på gatorna. Extra söt var den här dalmatinerfläckiga kon i Kushalnagar.

Stannade två och en halv vecka i Indien. Förutom att fotografera när munken Dhamchoe lagade mat hann vi med en del utflykter. Utanför Kushalnagar fanns ett hägn med väldigt sällskapliga axishjortar. Allt i Indien har kryddiga färger, till och med vissna blad som trillat från ett träd.

I september var det dags för ännu en långresa. Denna gång för att frossa i kaktusar i amerikanska öknar. Det var fältmomentet på universitetskursen Öknar 15 p. Vi bussades runt 420 mil i delstaterna Nevada, Kalifornien, Arizona och Utah. Resans lägsta punkt var Badwater i Death Valley som ligger 84 meter under havsytan. Högsta punkten var Bryce Canyon på 2 700 meter över havet, det vill säga 600 meter högre än Kebnekaises högsta topp.

Bryce Canyon ser ut som ett sagolandskap. Douglasgranarna ser pyttesmå ut när man tittar ner från ravinens kant. En fjäril suger nektar.

En helt ljuvlig lövgroda, Pachymedusa dachnicolor, poserar på en glasskiva. Bilderna på grodan och fjärilen togs i Arizona-Sonora Desert Museum.

Midnattssolens trädgård

Nu har det varit ett andra möte. Midnattssolens trädgård börjar ta form, i alla fall på papper. Den kommer att ligga i anslutning till Fjällträdgården i Jokkmokk, ett stenkast från Ajtte – Svenskt fjäll- och samemuseum. Fjällträdgården finns redan men kommer nu att lyftas fram ytterligare och bli ännu mer värd en omväg.

I anslutning till trädgården kommer det att anläggas en “designträdgård”, signerad Ulf Nordfjell, med inspiration från den jokkmokkska naturen och kulturen. Det kommer också att byggas en restaurang som ska servera det godaste som Jokkmokk kan erbjuda. En köksträdgård i anslutning till restaurangen kommer att ta fram råvaror till köket. Mer närodlat än så kan det inte bli. Och godare. Särskilt i kombination med vilt och fisk och andra råvaror från trakten. Lars Krantz som ligger bakom Wij trädgårdar i Ockelbo står för design av köksträdgården.

Livgivande vatten porlar rakt igenom Fjällträdgården. En tuvbräcka på “kalfjället” trotsade hösten och bjöd på en extra blomning.

Kalfjället har flyttat ner till fjällträdgården. Betydligt enklare så än att flytta alla besökare till kalfjället. Det här är bara en första början. Mer kommer.

I våras var det ett första möte. Landskapsarkitekt Ulf Nordfjell och trädgårdsmästaren Lars Krantz, Wij trädgårdar, tillsammans med fjällträdgårdsmästaren Ingrid Hellberg. Bilden är från i maj, brunmånaden i Jokkmokk.

Tre zoner, tre jordar

“Susanna Rosén har en trädgård där hon föddes, en där hon växte upp och en där hon bor. På så vis har hon alltid en egen trädgård nära tillhands när hon åker runt och fotograferar trädgårdar i Norrbotten, Västerbotten och Gästrikland.”

Precis så sammanfattar Moniqa Swälas, Gefle Dagblad,  mitt odlande. Så rätt och så träffsäkert. På det här sättet kan jag testa växter i zon 2, zon 4 och ovan odlingsgränsen. Alla tre trädgårdarna har också olika jordar.

Förra veckan besökte hon mig i Vittersjö och min naturtomt. Så här blev artikeln:

Författarens tre trädgårdar

 

Faiblesse för öknar

Just nu går jag en kurs på Stockholms universitet som heter Öknar. Lite smalt kan man tycka men det är något speciellt med växter och djur som är specialanpassade till den extrema natur de lever i. Just så är det i öknar.

De här bilderna är allt annat än nya utan trettio år gamla. Men de är från öknen i Lake Frome-området i södra Australien. Sanden ser ut som kanel och växterna silvergröna. Än idag gillar jag den färgkombinationen. Mitt hus är kanelfärgat och trädgårdsmöblerna på balkongen ökengröna.

Efter en hastigt regn förvandlades sanddynerna till rena parklandskapet. När jag var där blommade hela hav av solgul Senecio. Här och där kan man se några “Poached Egg Daisies”, Polycalymma. De ser ur som vita eterneller med en gul knapp i mitten, som stekta ägg alltså.

Onekligen en säregen syn med en regnbåge i öknen. I förgrunden en blommande Acasia med gula doftande blommor.

Häftigast av alla ökenväxter i centrala Australien är nog “Sturt’s Desert Pea”, Swainsona formosa. Svenska namnet är flamingonäbb.

På gammal sjöbotten i fossila sjöar blommade små buskar av Minuria.

I höst blir det en ny ökentur men den gången till amerikanska öknen. Dags att plåta nytt, eller hur?

Våga plåta mat

Älskar god mat men har inte riktigt vågat att närma mig den, i alla fall inte med kameran. Så nu var det dags att göra något åt det. I helgen var jag på en tvådagars workshop på Fotografiska som hölls av Matilda Lindeblad. Vilken bra handledning och vilket skönt gäng som gick kursen. Vi hade också hjälp av två kockar som gjorde som vi sa, som att strö socker över en grapefrukt. Här är den bilden från dag ett när jag skulle ta en vinkel som jag kände mig bekväm med.

Andra dagen var det dags att utmana sig mer. Då valde jag en liggande bild rakt uppifrån med fyrkantiga och runda former, lagar på lager. Om första dagens bild bjöd på rörelse fick den här bilden bli desto renare och stillsammare.

 

Dagens vitaminkick

Tänk vad lite solljus kan göra med humöret. Rena rama vitamininjektionen! Den här vintern har slagit rekord i gråhet. Det har inte ens varit så där lagom gråmulet utan det har legat en tung, mörkgrå filt över landskapet. Men nu i veckan trängde solen fram genom en glugg i molntäcket. Rusade genast ut på gårdsplanen med kameran i högsta hugg. Först lystes Jervas upp och såg nästan självlysande mot de mörka omgivningarna.

Sedan blev himlen overkligt blå om än för ett ögonblick. Var helt enkelt tvungen att dokumentera en blå färg som jag inte sett på länge. Bakom getstallet syns Jervas från en annan vinkel.

Än är det en bit kvar till odlingssäsongen men solen gjorde att det ändå känns hyfsat nära. Humlens vissna lianer blir dekorativa mot fasaden.

Vem kan ana att det under snötäcket finns en köksträdgård med pallkragar. Bara rabarbern tittar upp, och Lailahäggen i bortre hörnet.