Äntligen tillbaka!

För fyrtio år sedan bodde jag i Australien. Visserligen bara ett år men trots det har landet inspirerat mig mer än jag trott, inte bara att jag älskar öknens färger – en kombination av kanel och silvergrönt. Det var här fröet till frilanseriet såddes. Under det året åkte runt med kamera i ena handen, en flora eller fågelbok i den andra. Min allra första artikel som frilans var i Forskning & Framsteg och den handlade om min grodforskning i Australien. I höstas tog jag mig i kragen och åkte tillbaka för att se landet med nya ögon och få ta nya bilder med bättre kamera. Diorna från 80-talet behövde liksom uppdateras. Här är ett axplock.

På väg till tryckeriet!

Boken Klimatsmart trädgård som jag satt och skrev på vinden i Vuojat i somras är nu hos tryckeriet. Spännande att så småningom, närmare bestämt i februari, få hålla den färdiga boken i min hand. Det har verkligen känts som ett hederuppdrag att få skriva om något som ligger mig så nära hjärtat och som dessutom är så viktigt för vår mat på bordet och livet på jorden.

Efterlängtad bok i nytryck

IMG_0712

Äntligen finns Stora pelargonboken att få tag i igen! Under flera år har jag regelbundet fått mail från pelargonälskare som desperat har sökt efter boken och sett mig som en sista utväg. Mina ex tog slut snabbt och jag har gjort många besvikna. Nu är boken uppdaterad för att följa Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). När den skrevs fanns inte databasen och jag hade bara odlares växtlistor och etiketter att gå efter, men nu är pelargonernas sortnamn justerade och följer databasens namnsättning. Superkul tycker jag.

Ny köksväxtbok till våren

Lagom till vårbruket sätter igång släpper jag en bok om köksväxter, närmare bestämt 100 växter till din köksträdgård. Den kommer på Semic i början av 2019. Alla bilder på omslaget, förutom kronärtskockan, är från min odling i Jokkmokksfjällen. Det är där som jag testar vad som är lättodlat och inte. Så det finns ju en risk för att jag underdriver svårighetsgraden eftersom midnattssolen och den lätta, näringsrika jorden gör att det mesta växer så det knakar och grönsakerna blir smälla och smakrika.

100 köksväxter_2

Två titlar trycks på nytt

Två av mina favoritböcker, som har varit extra roliga att skriva och plåta, kommer ut i reviderade nyutgåvor på Norstedts. Först ut är Amaryllis som finns i handeln hösten 2018 och till våren 2019 trycks Stora pelargonboken på nytt. Det är så många som har hört av sig till mig i hopp om att jag skulle ha några ex av pelargonboken kvar, men den har varit slut sedan länge. Amaryllisboken kommer att få samma omslag, med foto av Pernilla Hed. Samma sak med Stora pelargonboken men den bilden har jag tagit.

AmaryllisStora pelargonboken

Jag har också lämnat manus till nästa bok på Semic. Återkommer till den senare när boken börjar ta form…

 

Gustav Rosén – två systrar om sin morfar

Nu är den klar – boken om vår morfar! Boken släpptes exakt 100 år efter att Gustav Rosén frigavs från fängelset efter en tremånaders fängelsedom som ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren. Utanför fängelseportarna väntade omkring 3000 personer, det vill säga tre fjärdedelar av Umeås befolkning vid den tiden.

Front cover_Gustav Rosen

Min syster Kinne och jag har rest Västerbotten runt för att ta reda på vem Gustav Rosén egentligen var men också för att hitta de spår som finns kvar efter honom. En sak är klar – han har lämnat djupast avtryck i Västerbottens läns inland, och det är där minnet av honom är som starkast. I Storuman har morfar har till och med en väg uppkallad efter sig – Gustav Roséns väg.

Kinnes och Sannas bokrelease m m 2016-06-22 ©Foto: Jurek Holzer/oskarpmask

Kinnes och Sannas bokrelease 2016-06-22 ©Foto: Jurek Holzer/oskarpmask

Resultatet är en biografi som samtidigt är en vindlande reportagebok som varvar morfars tid, under första halvan av 1900-talet, med dagens Västerbotten och de norrlandsfrågor som fortfarande är lika aktuella. Vi har intervjuat personer som representerar de olika ”etiketter” man kan sätta på Gustav Rosén – tidningsmannen, politikern/statsrådet/förvarsministern, landshövdingen och odlaren – och på så sätt lära känna honom bättre. Många bilder är hämtade från Rosénarkivet som är en del av Folkrörelsearkivet i Umeå. Där finns en guldgruva. Här är en bild på änkan Hallin i Klippen, en av de personer som Gustav Rosén hjälpte till ett bättre liv.

Hallin_500

Läs mer på:

Nyfiken Grå

Boken finns i nätbokhandeln, och en och annan bokhandel. Finns den inte är det bara att be dem beställa in den. Och för den som vill ha ett signerat ex går boken att beställa direkt från mig info@susannarosen.se eller min syster kinne.lindgren@gmail.com

 

Jokkmokk satsar på trädgårdsturism

Nu går jag i väntans tider, och hoppas att alla förstår vilket fantastiskt förslag som nu ligger på kommunens bord. Landskapsarkitekten med världsrenommé, Ulf Nordfjell, har tillsammans med kollegan Tiina Henning Wedemeier, tillika landskapsarkitekt, och arkitekten Annette Lindberg tagit fram ett förslag – Midnattssolens trädgård – som kommer att lyfta Jokkmokk ännu högre på turistkartan, också internationellt.

Vad har jag med det här att göra… Jo, jag har fungerat som lokalförankring/tolk, eller ”gisslan” som Ulf uttrycker det. Men jag har i min tur tagit min egen gisslan. Genom att fråga runt, förutom allt material som olika arbetsgrupper har tagit fram, har förslaget förankring bland såväl renskötande samer, ättlingar till nybyggare – och turister, både sådana som ofta besöker Jokkmokk eller aldrig har satt sin fot där.

Tillsammans har arkitektteamet tagit fram ett besökscentrum och en designträdgård, som verkligen ”andas” Jokkmokk. Den kommer att ligga i anslutning till Fjällträdgården, den fjällbotaniska trädgård som finns här sedan tjugo år tillbaka. Inspirationen är hämtad från den jokkmokkska naturen – och kulturen. Nåja, förlagan till byggnaderna är från Lappstan i grannkommunen Arvidsjaur, med sina fina kåtor och härbren, men också isblockens kantiga form.

Alla vi som rör oss inom kommunen passerar skylten ”odlingsgräns”, något som väcker det mest primitiva trotsande inom oss. Klart köksträdgården ska heta så. Säsongen är visserligen lite kortare vid Polcirkeln men växtkraften enorm. Sedan handlar ju inte allt om att kunna knäcka zoner med exotiska växter, utan att hämta inspiration även från landskapets kargaste delar. Japanska mossträdgårdar i alla ära, men nu är det lavträdgård som gäller!

Nu håller vi alla tummarna för att förslaget blir verklighet!!!

Mycket snö i år

Det gör livet tufft för många djur. Till och med långbenta älgar har problem att komma över plogvallen. Vägarna är fulla av klövdjur som tycker det är lättare att ta sig fram där det är plogat. Titt som tätt har man en älg eller två framför bilen, för att inte tala om alla renar som kommit ner från fjället och inte har någon vidare trafikvana.

Den här älgen hade det inte lätt när vi försiktigt körde om den i ytterfil. Snön är så djup vid vägkanten att den fullständigt försvinner i snömassorna för att sedan med mycket möda och besvär lyckades häva sig upp mot skogen.

Ny bok om beskärning

Nu finns min nya bok ute i handeln. Den heter Beskära och kommer ut på Semic. Jag har skrivit den tillsammans med Pia Lundgren. Hon håller kurser om just beskärning och var bra att hålla i handen under projektet. Å andra sidan är det hennes första bok och jag har rutin på att skriva böcker. Perfekt teamwork!

Boken tar upp de flesta vedartade växter med när och hur på varje grupp. För att göra det enklare har vi bland annat gjort en ny indelning hur man beskär olika buskar. Dessutom finns lathundar så man lättare ska hitta just den buske eller det träd man behöver minska i omfång. Det finns ett kapitel om träd och buskars årscykel, årstid för årstid, så man lättare förstår hur de fungerar och varför en viss årstid är bättre för beskärning än en annan.

Det har genom åren kommit ut flera böcker om beskärning. Det som skiljer den här från andra i ämnet är att vår bok tar upp hela Sverige och då menar jag HELA – inklusive fjällregionen ovan odlingsgränsen.

Vi har flera tydliga steg för steg- instruktioner.

Och bilder på hur det ska se ut och andra där man har ett problem och hur man kan lösa det.

Tre månaders bildskörd

Varje sommar samlar jag i ladorna inför vintern. Kanske inte hö som förr i tiden – men massor av bra att ha-bilder. Som frilans vet jag aldrig vad jag kan få för uppdrag och rätt vad det är så behövs en viss bild. Då gäller det att plåta ALLT. Nu när jag går igenom sommarens och höstens bildskörd ser jag att det har hunnit bli många och långa resor till olika världsdelar och klimat sedan i juli månad. Här är ett smakprov.

Först blev det en tur till Staloluokta i Padjelanta nationalpark. Det ligger norr om Jokkmokk, en tjugo minuters helikoptertur från Kvikkjokks helikopterplatta. Det var i början av juli. Sommaren var sen och snö och is låg fortfarande kvar på hög höjd, men sedan togs förseningen igen med besked…

Det blev en rekordsommar och jag fick titta på Karatssjön med nya ögon. Har aldrig tänkt på hur många långgrunda sandstränder det finns runt sjön. Det var som mest 26 grader i vattnet där ytvattnet blåste in i grunda vikar. Inte en mygga i sikte trots att vi praktiskt taget hade myrkanten som huvudkudde.

Jag var också med på ett hörn och ordnade en trädgårdsresa för Gröna Pennklubben tillsammans med min kollega Ingela Jagne som bor utanför Östersund. Vi fick se många vackra trädgårdar, underskön natur och äta god mat av riktiga råvaror. Här är ett smakprov från Annlis stenträdgård och guckusko som dröjde sig kvar inne i skuggan vid ett blekekärr.

I augusti drog jag till Indien, till klostret Sera Jey för exiltibetaner. Det ligger i delstaten Karnataka, sydväst om Bangalore. Där bor runt 4000 tibetanska munkar i alla åldrar. Maten är helt vegetarisk och supergod. Råvarorna kommer från olika marknader i grannskapet.

Det blev en utflykt till Mysore. Om Indien är färgstarkt så är marknaden rena färgexplosionen, både råvarorna och kvinnornas kläder. Överallt i städerna strosade obekymrade kor på gatorna. Extra söt var den här dalmatinerfläckiga kon i Kushalnagar.

Stannade två och en halv vecka i Indien. Förutom att fotografera när munken Dhamchoe lagade mat hann vi med en del utflykter. Utanför Kushalnagar fanns ett hägn med väldigt sällskapliga axishjortar. Allt i Indien har kryddiga färger, till och med vissna blad som trillat från ett träd.

I september var det dags för ännu en långresa. Denna gång för att frossa i kaktusar i amerikanska öknar. Det var fältmomentet på universitetskursen Öknar 15 p. Vi bussades runt 420 mil i delstaterna Nevada, Kalifornien, Arizona och Utah. Resans lägsta punkt var Badwater i Death Valley som ligger 84 meter under havsytan. Högsta punkten var Bryce Canyon på 2 700 meter över havet, det vill säga 600 meter högre än Kebnekaises högsta topp.

Bryce Canyon ser ut som ett sagolandskap. Douglasgranarna ser pyttesmå ut när man tittar ner från ravinens kant. En fjäril suger nektar.

En helt ljuvlig lövgroda, Pachymedusa dachnicolor, poserar på en glasskiva. Bilderna på grodan och fjärilen togs i Arizona-Sonora Desert Museum.