På spaning efter rötterna

Staloluokta är inte bara högt beläget utan visade sig också vara ett himmelrike, i alla fall för mig.

Innan vi flög dit hade jag egentligen inga större förväntningar. Tanken var att vi skulle vara med på kalvmärkning. Sånt sker sällan enligt tidtabell och vi hade en återresa bokad innan de fått in renarna. Å andra sidan fick vi se desto mer växter.

Fjällsipporna, Dryas octopetala, blommade för fullt på sluttningarna. På mer utsatta ställen hade de redan fått plymiga fröställningar.

På fuktängarna nere vid sjön blommade smörbollarna, Trollius europaeus. Här och där skymtade jag den lilla fjällviolen, Viola biflora, med lysande gula blommor.

Det är så häftigt att få se våra trädgårdsväxter i det vilda, att verkligen få gå tillbaka till deras vilda rötter. Det är ju genom att se hur de växer i naturen som man verkligen förstår hur de vill ha det i trädgården. Det kan visserligen vara svårt att få till ett kalfjäll, men jordmånen går alltid att efterlikna.

Trodde aldrig att jag skulle gilla att flyga helikopter men jag ÄLSKADE det. Så härligt att se allt från luften, allt från det fantastiska landskapet till älgar och renar på marken. Ett tips är att be att få sitta fram. Man ser såååå mycket bättre.